Den senaste månaden har jag varit inne i en tänkande period. Även om jag vill vara en sådan som inte tittar tillbaks utan bara blickar framåt så tror jag att det kan vara sunt med små återblickar ibland.
Mina tankar har vandrat från London via Vadstena till Halmstad och Torup. Jag har funderat mycket på allt som hänt de senaste åren och på allt som jag vill göra. Om London fortfarande är rätt plats för mig. Jag älskar verkligen staden och har det så bra här. Samtidigt börjar min första, stora kärlek Fatima, världens allra finaste bästa häst, bli gammal. Så gammal att det kanske snart är dags att ta förväl av henne. Farmor och farfar böjar även de bli äldre. Ska man förverkliga sig själv i en stad som har allt eller spendera lite tid med sina älskade för att de kanske snart tas ifrån än? London och världen finns ju kvar. Men å andra sidan är man bara ung en gång sägs det.
Sen är det ju så mycket mer av världen en London jag vill se. Men samtidigt vill jag inte lämna London för att jag inte sett allt som staden har att erbjuda. Men kommer jag nånsin göra det. Det sägs ju att man kan spendera ett helt liv i den staden utan att se en bråkdel av vad den har att erbjuda. Kommer jag någonsin bli klar med London. Och om jag skulle anse mig klar, betyder det då att staden är så exploaterad, så utblottad att jag inte finner den lockande längre?

Än så länge finns det så himla mycket med London som fascinerar mig. Så många gator, gränder, marknader, parker, museum, shower, konserter, byggader och platser. Det finns så oändligt mycket att sysselsätta sig med. Ändå verkar det som attraherar folk mest vara barerna och klubbarna. Jag vet att jag låter gammal, men jag är inte ens säker på att jag tycker att det är kul att gå ut längre. Jag skulle kunna göra det, men gör det nog inte. Överallt på alla klubbar är det likadant. Det är på klubbarna de själlösa samlas. Super sig asfulla, lyssnar på datagjord, själlös musik och tränger ihop sig i hopp om att bara de 'är tillräckligt många så kanske de kan uppfylla varandra. Det spys, det vröölas med i nån remix på nån r'n'b/hiphop dänga som låter om möjligt ännu mer datagjord än originalet. Och mitt i allt detta står jag och serverar drinkar. Och dör lite inombords. Jag älskar nattlivet. Det är under nätterna allt känns levande. Men att se 700 människor vifta med händera till musik utan hjärta gör mig lite ledsen.

Min själ måste vara minst 60 år. Den måste ha varit med under hippie-eran, headbangat till hårdrocken på 80-talet och sunkat ner sig i grungen under 90-talets början. För att sedan envist bita sig fast där. Och vägra följa med i utvecklingen. Och nu jagar min inre musikdemon mig. Den hindrar mig från att gilla den nya musiken, vilket jag är evigt tacksam. Dock gör detta mig till sjukt ute. Och även till trångsynt, tråkig och gammalmodig som inte kan ge det nya en chans.. Det gör mig till lite tråkig att gå ut med eftersom jag inte kan fejka att gilla en låt. Gör jag inte det sitter jag hellre ner i ett hörn medan alla andra dansar. När sedan nått rockigt eller disco roligt går igång då jävlar flyger jag upp för att notera att majoriteten av de andra suckar över "den omoderna skien som spelas" och sätter sig ner alternativt försöker sjunga med lite. Och där står jag med movesen redo för att köra mitt eget "night fever" nummer eller rocka loss i "welcome to the djungle". Det är lite som när pappa försökte dansa med under lågstadiediscona. Han var bara fel då - jag är bara fel nu.
Jag jobbar förmodligen på fel place. Och om jag bestämmer mig för att stanna ska jag byta jobb. Till en bar med själ! Så att min själ kan få ro.