När jag ändå är inne i min tänkarfas så sitter jag och läser inlägg på min gamla blogg; www.nogg.se/sheiselectric2
Där skrev jag från sommaren 2006 till början av 2008. Jag var således runt 18 då. Gick i trean på Vadstena gymnasiet, bodde själv i världens mysigaste 1:a, brukade köra bil till skolan och på vägen plocka upp josse, my och vem de nu hade läpat med sig - även om de bara var ca 7 minuters gångväg dit. Jag gick på alla lektioner - även tyskan som alla fann totalt onödig, följde med bra i undervisningen, var vetgirig, ambitiös och ifrågasättande. Tvekade aldrig på att ta en diskussion med nån - inte ens en lärare. Jag pluggade hyfsat duktigt tror jag och fick alltid bra resultat på proven.
Jag gick i en bra klass även om vi fick ha sammarbetsövningar där vi egentligen bara åt winerbröd och drack saft. Tillsammans med SP04a svor jag över inlämningsuppgifter och temaprov.
Jag drömde mig tillbaks till Härjedalen där jag och Towe hade spenderat 3 magiska prakikveckor. Vi festade varje kväll där fast vi inte var 18, dansade, hade tveksamma sexuella förbindelser med våra handledares söner och stöp i säng sent. Trots det fick vi enastående bra omdömen.
Jag brukade åka hem till Halland varje helg för att jobba på Konsum eller för att festa. Det var på den tiden vi fortfarande var ett gäng  (tror jag eller vill tro iaf för dte är så jag har målat upp det). Vi brukade gå till elvan, dricka kamikaze för att sedan gå till B&B. Ibland följde killarna med, ibland drog de till Mårtensson. Där hade de leg 23 så vi småtjejer kom inte in (de har nu ändrats till leg 21 har jag hört av någon). När killarna var med gjorde jag allt för att försöka få Rikard att uppmärksamma mig. Jag försökte vara så nonchalant, så cool, men såhär 3 år efter så förstår jag att det lyste igenom. Gud va det måste ha lyst igeom hur kär jag var. För jag var verkligen kär i den killen. Och han visste om det. Jag trodde jag döljde det så bra men klart han fattade - och klart han utnyttjade det. Han var 22, jag var 18, kär, naiv och blåögd och villig att göra vad som helst för att bli hans. Vi hade vårt spel - fast med olika spelregler.
Jag och Elina spenderade en underbar månad i Venezuela. Där resulterade för mycket rom och cola i att jag hamnade i fel säng. Jag såg fantastiska stränder, åt på tok för mycket pankanor till frukost varje morgon, och höll i välkomstöten och transfers som värsta proffsguiden.
Jag lyssnade väldigt mycket på musik; främst Bob Dylan, Winnerbäck, Kent, Mando Diao, Beatles, Nirvana, Oasis och Pearl Jam. Kvällarna då jag och Towe satt på nåns ballkong, drack kaffe, lyssnade på musik och pratade eller rände runt på hörnet fast vi borde plugga skulle jag inte ens kunna räkna om jag hade 4 händer. My och jag brukade äta Kina mat på måndagarna. En gång lurade vi i Jesper att vi druckit så mycket cider att vi inte hade råd att lösa ut oss själva.
Det var alla mina och Josses underbara äventyr. Mina och Amandas heliga TV tisdagar då vi drack te och occasionally knaprade på brända liseberg pepparkakskaniner. Vi brukade även lyssna på Bon Jovi och filosofera om killar -  mestadels Rikard. Tillsammans med Ida brukade jag gå runt Tyclinge och även där filosoferade vi över dessa karlar.
Det var balen, student fester och fyllor i hamnparken. Och så var det själva student dagen och sista studentfesten på kvällen. När allt var över grät jag och My som två darrande asplöv. My la sig ner på järnvägen och sa att hon inte ville leva längre. Detta resulterade i massiva vita fläckar på hennes studentmössa som jag än idag inte vet hurvida de gick bort eller ej. Vi sov sista natten i min lägenhet på en madrass med varsin filt. På morgonen när hon åkte kände jag mig tom. När jag låste dörren till min lägenhet, mitt hem de senaste två åren kändes det som om jag hade 5 liter gröt i halsen. Nånstans mitt på motorvägen runt huskvarna var jag tvungen att köra in på en rastplats och stanna för att jag grät så att hela kroppen skakade och omöjligt kunde se något.
Kom hem till Torup, nyss fyllda 19, nybakt student, med hela livet framför mig fullt med möjligheter och var så himla olycklig! Livet var slut, över tyckte jag. Det skulle aldrig bli som förr. För även om jag så gärna ville hålla kvar vid allt, vid mina klasskompisar, så visste jag nånstans djupt inom mig att det skulle bli som Karin sa i sitt studenttal "Vi säger alla att vi ska hålla kontakten, höras av, men vi vet alla att det bara är sånt man säger, det blir aldrig så". Det tog mig nästan hela den sommaren att komma över den seperationen.

Innan studenten hade jag bestämt mig för att jag skulle till London. På frågan "Vad ska du göra efter studenten" hade jag svarat "London calling".

Och eftersom jag är en bestämd dam som vet? (visste?) preis vad jag vill så drog jag till London 21 september 2008 för att dra en bartenderkurs. Och här sitter jag nu i ett rum i en lägenhet vid Holloway Road, London.

But my mind is somewhere else. It's strolling down memory lane