London I love you, I do, I do, I do.
Men ändå sen flatmate Tildus drog till thailand har det känts lite ensamt. Eller det började kanske redan när Jaimee tog sitt pick och pack och drog tillbaks till Australien. Eller ännu tidigare - när föränddringarna på hostelet började komma. Dave sparkades, vilket följdes av att hela personalstyrkan kickades, vilket för mig innebar att hela min världsbild förändrades. Alla spontana besök där, allt häng med personalen, alla förfestkvällar, allt bus översovande hos de nya kursarna - jaa, allt bara tog slut.
Sen drog Jaimee hem, Michelle flyttade till ett inte alls lika mysigt hostel, Emelie returned to Stockholm, Anton drog tillbaks med. Snart drar även Skåne-Carro hem, kanske även Josse. Vilket innebär att vi är fem stycken kvar från kursen, av de ursprungliga 21! Och det känns lite ensamt.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi hemma i Sverige tycker att det är så förbannat konstigt att alla invandrare packar ihop sig i små getton tillsammans. Vill de inte bli en del av den svenska kulturen eller vad? då borde de kankse göra ett försök att bryta sig loss från sina landsmän och flytta in i "svenska kvarter". Jävla segretion. Men...så här är det. När man kommer till ett annat land så är det en trygghet att umgåps med dem som pratar samma språk som du gör. Man tyr sig mer eller mindre omedvetet till dom. På gott och ont naturligtvis, för när de tröttnar och drar hem till tryggheten igen så upptäcker man till sin förfäran att man är rätt ensam. Visst, man kan språket typ flytande, man har bostad, jobb och bankkonto. Man är anpassad men ändå så jävla oanpassad. För när sanningen ska fram så känner man egentligen inga riktiga engelsmän. Jag har haft så fullt upp med att umgås med vännerna från kursen och från hostelltiden att nu när alla drar så börjar vänner antalet sina. Och just därför kan jag förtillfället inte låta bli att känna mig väldigt ensam. Är det inte lite lustigt att man kan känna sig ensam och osedd i en stad med 9 miljoner invånare som så gott som alltid sjuder av liv?

Jag tänker verkligen inte ge upp, men just nu är det faktiskt inte roligt. De andra i lägenheten är konstant fulla eller höga, jobbet är jag fasligt trött på och jag saknar Tilda. På köpet är jag nydumpad och faktiskt riktigt ledsen över det.
Inna har jag alltid blivit småirriterad på alla gamla vänner i Sverige som alltid undrat när jag kommer "hem" och hälsar på. Missunsamma jävlar har jag tänkt, fattar ni inte att jag BOR i london nu eller. Just nu tar jag tillbaks det. Det ska bli riktigt skönt att komma HEM till lilla skithålan Torup för några dagar. Umgås med gamla vänner, gå långa promenader med mamma, ratta Bödde ut till Vilshärad för att sen gå barfota i vattenbrynet. Fika med Hanna på Espresso House, spela gitarr i flera timmar, kanske åka ut till Fatima och rida lite.
Fuck it...just idag är jag trött på storstads anonymitet (om det ens är ett ord) och behöver en kram!

Det känns säkert bättre imorn!


jag och sötsyrran