lever jag fortfarande. Efter att ha pratat med mamma så tror jag inte längre att det är den mexikanske mördarbascillen. Jag har nog bara åkt på en vanlig hederlig förkylning. skönt det. Men, utifall att så ska jag kränga i  mig en vitlöksbaguette idag igen - för att vara på den säkra sidan.

Annars håller jag på att få lite damp på mig själv. För första gången under ca 6½ månaderna jag jobbt på On Anon ringde jag och sjukanmälde mig. Sånt ger mig alltid spunk. Jag tycker inte om att behöva "let people down". Men å andra sidan, när fan har dte företaget ställt upp för mig. Egentligen vet jag ine hur sjuk jag är - jag är bara sjukt trött. Sjukt trött på jobbet misstänker jag. Det kan gå dagar när jag verkligen känner för att säga upp mig på studs. Få kränga av mig "horlinnet" vi tvingas jobba i och slippa servera allt i plastglas efter klockan 21 -  det är ENBART jävligt pinsamt. Men sen kommer dte någon dag när jag faktiskt har skitkul, får bra dricks och känner mig uppskattad.
Egentligen är On Anon nog för ytligt för mig. Men vet inte riktigt vem som snackar vad om vem och med vem. Egentlien vll jag jobba på ett finare ställe med riktiga coctails. Där folk antälls för att de är bra i baren, inte för att de ser snygga ut bakom baren. Fast egentligen är det nog jag som är ytlig; On Anon är inte creddigt nog för mig. På nått vänster anser jag mig själv "för cool" för att jobba i west ends turistklubbar. Det änns för oäkta. Jag är för ytlig för det ytliga, jag vill ha lite djup och credd på det hela.

Så nu har jag ringt Vince. Min gamla bartender lärare -  han skulle ringa mig tillbaks sa han:) Det lät positivt tycker jag.

Nää för att lätta upp stämningen lite nu kommer en bild från när Emelie var här.



Dagens låttips till bilden blir

"I just don't know what to do with myself" - White Straps

So Long