it's alright again (at least for the time being)
Bestämde mig sedan för att gå till Regent's Park - det gör mig alltid väldigt glad och harmonisk. Gick runt i flera timmar, fotograferade och myste för mig själv. Försökte även hitta till Little Venice. Det gick sådär va så jag hoppade på 274 mot Angel istället. Bytte till 43 eftersom jag ansåg mig var för lat att gå den korta sträckan till Holloway Road :P
Nu har jag ätit massa god grönsaks- och tofu wok och känner mig mätt och glad. Lyssnar på Libertines på hög volym och tycker att dte ska bli helt okej att jobba ikväll.
Jag är på bättringsvägen mot att bli mig själv igen.
While strolling down memory lane
Där skrev jag från sommaren 2006 till början av 2008. Jag var således runt 18 då. Gick i trean på Vadstena gymnasiet, bodde själv i världens mysigaste 1:a, brukade köra bil till skolan och på vägen plocka upp josse, my och vem de nu hade läpat med sig - även om de bara var ca 7 minuters gångväg dit. Jag gick på alla lektioner - även tyskan som alla fann totalt onödig, följde med bra i undervisningen, var vetgirig, ambitiös och ifrågasättande. Tvekade aldrig på att ta en diskussion med nån - inte ens en lärare. Jag pluggade hyfsat duktigt tror jag och fick alltid bra resultat på proven.
Jag gick i en bra klass även om vi fick ha sammarbetsövningar där vi egentligen bara åt winerbröd och drack saft. Tillsammans med SP04a svor jag över inlämningsuppgifter och temaprov.
Jag drömde mig tillbaks till Härjedalen där jag och Towe hade spenderat 3 magiska prakikveckor. Vi festade varje kväll där fast vi inte var 18, dansade, hade tveksamma sexuella förbindelser med våra handledares söner och stöp i säng sent. Trots det fick vi enastående bra omdömen.
Jag brukade åka hem till Halland varje helg för att jobba på Konsum eller för att festa. Det var på den tiden vi fortfarande var ett gäng (tror jag eller vill tro iaf för dte är så jag har målat upp det). Vi brukade gå till elvan, dricka kamikaze för att sedan gå till B&B. Ibland följde killarna med, ibland drog de till Mårtensson. Där hade de leg 23 så vi småtjejer kom inte in (de har nu ändrats till leg 21 har jag hört av någon). När killarna var med gjorde jag allt för att försöka få Rikard att uppmärksamma mig. Jag försökte vara så nonchalant, så cool, men såhär 3 år efter så förstår jag att det lyste igenom. Gud va det måste ha lyst igeom hur kär jag var. För jag var verkligen kär i den killen. Och han visste om det. Jag trodde jag döljde det så bra men klart han fattade - och klart han utnyttjade det. Han var 22, jag var 18, kär, naiv och blåögd och villig att göra vad som helst för att bli hans. Vi hade vårt spel - fast med olika spelregler.
Jag och Elina spenderade en underbar månad i Venezuela. Där resulterade för mycket rom och cola i att jag hamnade i fel säng. Jag såg fantastiska stränder, åt på tok för mycket pankanor till frukost varje morgon, och höll i välkomstöten och transfers som värsta proffsguiden.
Jag lyssnade väldigt mycket på musik; främst Bob Dylan, Winnerbäck, Kent, Mando Diao, Beatles, Nirvana, Oasis och Pearl Jam. Kvällarna då jag och Towe satt på nåns ballkong, drack kaffe, lyssnade på musik och pratade eller rände runt på hörnet fast vi borde plugga skulle jag inte ens kunna räkna om jag hade 4 händer. My och jag brukade äta Kina mat på måndagarna. En gång lurade vi i Jesper att vi druckit så mycket cider att vi inte hade råd att lösa ut oss själva.
Det var alla mina och Josses underbara äventyr. Mina och Amandas heliga TV tisdagar då vi drack te och occasionally knaprade på brända liseberg pepparkakskaniner. Vi brukade även lyssna på Bon Jovi och filosofera om killar - mestadels Rikard. Tillsammans med Ida brukade jag gå runt Tyclinge och även där filosoferade vi över dessa karlar.
Det var balen, student fester och fyllor i hamnparken. Och så var det själva student dagen och sista studentfesten på kvällen. När allt var över grät jag och My som två darrande asplöv. My la sig ner på järnvägen och sa att hon inte ville leva längre. Detta resulterade i massiva vita fläckar på hennes studentmössa som jag än idag inte vet hurvida de gick bort eller ej. Vi sov sista natten i min lägenhet på en madrass med varsin filt. På morgonen när hon åkte kände jag mig tom. När jag låste dörren till min lägenhet, mitt hem de senaste två åren kändes det som om jag hade 5 liter gröt i halsen. Nånstans mitt på motorvägen runt huskvarna var jag tvungen att köra in på en rastplats och stanna för att jag grät så att hela kroppen skakade och omöjligt kunde se något.
Kom hem till Torup, nyss fyllda 19, nybakt student, med hela livet framför mig fullt med möjligheter och var så himla olycklig! Livet var slut, över tyckte jag. Det skulle aldrig bli som förr. För även om jag så gärna ville hålla kvar vid allt, vid mina klasskompisar, så visste jag nånstans djupt inom mig att det skulle bli som Karin sa i sitt studenttal "Vi säger alla att vi ska hålla kontakten, höras av, men vi vet alla att det bara är sånt man säger, det blir aldrig så". Det tog mig nästan hela den sommaren att komma över den seperationen.
Innan studenten hade jag bestämt mig för att jag skulle till London. På frågan "Vad ska du göra efter studenten" hade jag svarat "London calling".
Och eftersom jag är en bestämd dam som vet? (visste?) preis vad jag vill så drog jag till London 21 september 2008 för att dra en bartenderkurs. Och här sitter jag nu i ett rum i en lägenhet vid Holloway Road, London.
But my mind is somewhere else. It's strolling down memory lane
I just don't know what to do with myself
Den senaste månaden har jag varit inne i en tänkande period. Även om jag vill vara en sådan som inte tittar tillbaks utan bara blickar framåt så tror jag att det kan vara sunt med små återblickar ibland.
Mina tankar har vandrat från London via Vadstena till Halmstad och Torup. Jag har funderat mycket på allt som hänt de senaste åren och på allt som jag vill göra. Om London fortfarande är rätt plats för mig. Jag älskar verkligen staden och har det så bra här. Samtidigt börjar min första, stora kärlek Fatima, världens allra finaste bästa häst, bli gammal. Så gammal att det kanske snart är dags att ta förväl av henne. Farmor och farfar böjar även de bli äldre. Ska man förverkliga sig själv i en stad som har allt eller spendera lite tid med sina älskade för att de kanske snart tas ifrån än? London och världen finns ju kvar. Men å andra sidan är man bara ung en gång sägs det.
Sen är det ju så mycket mer av världen en London jag vill se. Men samtidigt vill jag inte lämna London för att jag inte sett allt som staden har att erbjuda. Men kommer jag nånsin göra det. Det sägs ju att man kan spendera ett helt liv i den staden utan att se en bråkdel av vad den har att erbjuda. Kommer jag någonsin bli klar med London. Och om jag skulle anse mig klar, betyder det då att staden är så exploaterad, så utblottad att jag inte finner den lockande längre?
Än så länge finns det så himla mycket med London som fascinerar mig. Så många gator, gränder, marknader, parker, museum, shower, konserter, byggader och platser. Det finns så oändligt mycket att sysselsätta sig med. Ändå verkar det som attraherar folk mest vara barerna och klubbarna. Jag vet att jag låter gammal, men jag är inte ens säker på att jag tycker att det är kul att gå ut längre. Jag skulle kunna göra det, men gör det nog inte. Överallt på alla klubbar är det likadant. Det är på klubbarna de själlösa samlas. Super sig asfulla, lyssnar på datagjord, själlös musik och tränger ihop sig i hopp om att bara de 'är tillräckligt många så kanske de kan uppfylla varandra. Det spys, det vröölas med i nån remix på nån r'n'b/hiphop dänga som låter om möjligt ännu mer datagjord än originalet. Och mitt i allt detta står jag och serverar drinkar. Och dör lite inombords. Jag älskar nattlivet. Det är under nätterna allt känns levande. Men att se 700 människor vifta med händera till musik utan hjärta gör mig lite ledsen.
Min själ måste vara minst 60 år. Den måste ha varit med under hippie-eran, headbangat till hårdrocken på 80-talet och sunkat ner sig i grungen under 90-talets början. För att sedan envist bita sig fast där. Och vägra följa med i utvecklingen. Och nu jagar min inre musikdemon mig. Den hindrar mig från att gilla den nya musiken, vilket jag är evigt tacksam. Dock gör detta mig till sjukt ute. Och även till trångsynt, tråkig och gammalmodig som inte kan ge det nya en chans.. Det gör mig till lite tråkig att gå ut med eftersom jag inte kan fejka att gilla en låt. Gör jag inte det sitter jag hellre ner i ett hörn medan alla andra dansar. När sedan nått rockigt eller disco roligt går igång då jävlar flyger jag upp för att notera att majoriteten av de andra suckar över "den omoderna skien som spelas" och sätter sig ner alternativt försöker sjunga med lite. Och där står jag med movesen redo för att köra mitt eget "night fever" nummer eller rocka loss i "welcome to the djungle". Det är lite som när pappa försökte dansa med under lågstadiediscona. Han var bara fel då - jag är bara fel nu.
Jag jobbar förmodligen på fel place. Och om jag bestämmer mig för att stanna ska jag byta jobb. Till en bar med själ! Så att min själ kan få ro.
Fairytale of another city!
Det är något med storstäder som attraherar mig. Kanske det slitna och "rougha" i kombination med det fräscha och nyskapande - för att inte glömma alla gamla kvarter där det känns som om tiden stått stilla. Det är något magiskt med Medelhavet. Värmen, luften, atmosfären, kulturen - jag har svårt att sätta ord på vad det är.
Jag tror att det var kombinationen av detta som fick mig att falla för Aten.
Aten är nog staden som fick allt! Kulturarv, värme, integritet, skönhet, lugn, tutande trafik, nysapande, lite dans, lite sång och mycket hjärta. Nog med poesi.
Det märkliga är att av alla mina vänner som har besökt Aten är jag den ända som har funnit staden tilltalande. Där jag har sett en form av sliten skönhet har de sett ofräscha kvarter. Vid ruinerna av antikens Aten har jag blundat och förställt mig hur de måste ha sett ut på den tiden. De har fnyst åt mig och bara sett lite "stenar". När jag har velat gå till de gamla, grekiska kvarteren för att äta riktig grekisk mat och hinka billig öl har de velat gå till Mc Donalds.
Detta tycker jag är ruskigt konstigt! Charmen med att åka ut och resa är ju att upptäcka nya kulturer och prova på det som är ovant. 
The Archological sites of Zeus
Hur som helst. Jag älskade Aten och tycker att det är lite synd att vi bara spenderade en dag där.
Men sen var ju varken Ios eller Santorini helt fel heller=)
Våra besök i den grekiska ö-världen plus en massa mer bilder ska jag rapportera om och ladda upp nån dag snart!
Nytt utseende
För en som aldrig har gjort en header förr var det ett jävla pill ska jag tala om. Som tur var hade Vick lite mer erfarenhet. Allt som allt tog det "bara" nån timme. Hade jag gjort det själv hade jag suttit här fortfarande.
Nu vet jag iaf hur man gör. Så nästa gång kan jag göra det mycket finare.
Ungefär som Vickans header. Den är ball den - www.rudyjudy.blogg.se
Annars kan jag rapportera om kryckor, omvridet knä och smärtstillande. Och att jag ska till Grekland på tisdag!
Sol i sinne - brun inne del två
I måndags var jag och Josse på Ripley's believe it or not! Alltså jag och Josse från min gymnasieklass. Hon pep förbi sådär ett dygn. Det var fucking amazing! Både Josse och Ripley's.
Här kommer då lite bilder.
Nu ska jag på bio med miss Canada and the Australian Kangaroo
Sol i sinne - brun inne
Det spöregnar i London idag! Ingen överdrift alls. Det åskar också.
Just nu dansar jag omkring i linne och trosor, spränger sönder datorns högtalare med The Killers satidigt som jag äter chockladdoppade cornflake bites.
Snart ska jag äta riktig mat och sen jobba.
...Magic soaking my spine..(ett jävligt långt, men läsvärt inlägg)
Jag tror verkligen Brandon Flowers kunde det. Eftersom vi stod väldigt nära scenen så var det nästan, nästan så att vi fick ögonkontakt. And I died a little inside. Han måste vara en av världens vackraste människor. Och för att vara extremt klyschig - han verkar vara vacker på insidan med. Annars kan man inte skriva sådana text rader.
För er oinvolverade pratar jag såklart om The Killers spelning i Hyde Park i fredags. Om dte har undgått nån så var jag där! Och det går inte att beskriva hur underbart det var!
The Killers är utan tvekan ett av de bästa banden around these days. Fantastiska texter som verkar så anspråklösa. Men så djupa under ytan.
Så nu ska vi analysera lite.
"A crashing tide can't hide a guilty girl. With jelous hearts that starts with gloss and curls. I took my baby's breath beneath the chandelier of stars and atmsphere, and watched her disappear into the midnight show."
Den här textraden är tagen från "Midnight show".!!! Det är den andra delen ur "the murder triology" En för många rätt okänd låt. Desto fler har dock hört sången "Jenny was a friend of mine" som är den avslutande delen. Den första sången i triologin är "Leave the Bourboun on the shelf".
Om man verkligen lyssnar på dessa sånger kan man hitta oändliga tolkningsmöjligheter. Rent översatt (till jävligt konstig svenska) blir texraden högre upp bara "Ett stormande tidvatten kan inte dölja en skyldig flicka. Med svartsjuka hjärtan som börjar med glans och lockar. Jag tog min älskilngs andan under atmosfärens och stjärnornas ljuskrona och såg henne försvinna in i midnatts showen".
Svammel!!!! Karln måste gå på droger tänker ni säkert.
Dig deeper säger jag. Att det handlar om ett mord (fiktivt, metaforiskt eller verkligt) är inte ens diskuterbart. För att analysera textraden. Killen tog livet av sin älskade under den bara, stjärnklara himlen, kastade henne i vattnet och såg henne försvinna ner i det mörka havet (the midnight show). Men han vet att inte ens tidvattnet kan dölja den döda kroppen.
I "Leave the Bourbon on the shelf" får man lite bakgrundsfakta till mordet. "Who's that other boy holdin' your hand". "And I'm not satisfied till I hold you tight". Det handlar solkart om att killen är besatt av Jenny (Jennifer). Och att denna besatthet leder till hennes död.
I "Jenny was a friend of mine" kan man faktiskt tolka fram ett försvarstal under ett förhör. Polisen har nu upptäckt kroppen och förhör killen. "We took a walk that night but it wasn't the same. We had a fight on the promenade out in the rain. She said she loved me. but she had somewhere to go. She couldn't scream while I held her close I swore I never let her go" Det här är vad han säger till polisen. Han erkänner att de bråkade, men att han bara ville hålla henne nära och att allt skulle vara som förut. Behöver ingen vidare tolkning. "Tell me what you wanna know, come on, come on, come on. There ain't no motive for this crime. Jenny was a friend of mine" Han ber polisen fråga allt de vill veta. Han hade ändå inet motiv till att döda henne eftersom Jenny var en av hans vänner. "Then you whispered in my ear, I know what you're doing here". Här blir det intressant. Antingen är det polisen som faktiskt talar om för honom att de har bevis, att de vet att han är skyldig. Mest sannolikt är det dock hans eget samvete som gör sig påmint. Att det här är en försvarsmekanism, en del i förnekelse processen. Hur mycket han än försöker förneka det så vet han inom sig att han faktiskt dödade henne, medvetet eller ej.
För att göra dte hela ännu intressantareså sjunger Brandon ibland under sina live framträdanden "She kicked and screamed while I held her throat" istället för "She couldn't scream while I held her close".
Sådär, nu har jag dragit den "enkla" fiktiva tolkningen av mordtriologin. Så tolkar nog de flesta som analyserar låtarna historien. Men om man antar att allt är en metafor så får allt en annan innebörd.
Metaforiskt är Jenny inte en riktig person, hon fanns inte. Hon är en imaginär ande av en vacker, vild och otämjbar själ. När Jenny tas in i ett förhållande börjar "den/hon/han" slåss för sin självständighet. "She kicked and screamed...." delen är inget verkligt mord i den här tolkningen. Det är när Jenny (fortfarande själen) börjar försöka slå sig fri. Det är när ena partnern försöker börja äga den andra i en relation. Och det är då glöden och passionen sakta börjar dö ut. Textraderna i "Midnight show" skulle då kunna tolkas som att han släckte den sista gnistan av attraktion och kärlek med sitt kontroll- och ägande behov. Och att glöden, passionen, det vilda och okontrollerbara (a.k.a. Jenny) försvinner ner i djupet.
Den läskigaste tolkningen involverar ett riktigt mord. Ett mord som ägde rum den 26 augusti, 1986. Det var natten när Robert Chambers ströp 18 åriga Jennifer Levin till döds i Central Park, NYC. Innan rättegången fick Chambers träffa sig pappa. Till honom sa han "Den jävla bitchen, varför kunde hon inte lämna mig ensam?" Till saken hör att Levin var Chambers ex-flickvän. Vid tidpunkten för mordet hade Chambers en ny tjej, Alex Kapp. Kapp var dock svartsjuk för att Champers aldrig kom över Jennfier. Förmodligen så jagade minnena av Jenifer honom och gjorde honom besatt av henne. Kvällen hon mördades var Chambers på en bar med nuvarande flickvännen. Jennifer kom dit, Chambers följde efter henne, något hände och hon ströps till död. Mord eller olyckligt dråp, vem vet.
Något som däremot är bevisat svart på vitt är att Chambers hade, och har haft ett kriminellt förflutet både innan och efter mordet på Jennifer. Det rör sig om droger, olovlig körning och alkoholmissbruk.
Välj själva vilken tolkning av "the murder triology" ni tror är sann. Eller om ni kanske har en helt egen själv. Om, och nu säger jag om, låtarna är baserade på morde på Jennifer Levin så är kanske the Killers bandnamn och första existens baserat på den händelsen. Vilket verkligen gör dom till allt annat än ett "meningslöst rockband".
Hur som helst, Brandon Flowers, Dave Keuning, Mark Stoermer och Ronnie Vannucci Jr är alla genier.
Och fredagen den 26 juni var inte sista gången jag såg the Killers live.
We will rock you
10 minuter in i showen och jag var helt såld. Jag skulle kunna gå dit varje kväll tror jag och fortfarande förundras över hur sjukt jävla bra det var! Under gitarrsolot i avslutningsnumret "Bohemian Rhapsody" började jag tjuta. Det är stort!
Queen var och är ett av de bästa banden genom tiderna. Våga vägra skitmusik. Rocken kommer aldrig dö. Viva la vie bohème!
"My soul is painted like the wings of butterflies. Fairytales of yesterday will grow but never die, I can fly my friends".
Nu sitter jag och lyssnar på Queen via youtube och tjuter ögonen av mig.
Tack för mig!
Poems on the Underground
AFTER THE LUNCH
On Waterloo Bridge where we said our goodbyes,
the weather conditions bring tears to my eyes.
I wipe them away with a black woolly glove
And try not to notice I've fallen in love
On Waterloo Bridge I am trying to think:
This is nothing. you're high on the charm and the drink.
But the juke-box inside me is playing a song
That says something different. And when was it wrong?
On Waterloo Bridge with the wind in my hair
I am tempted to skip. You're a fool. I don't care.
the head does its best but the heart is the boss-
I admit it before I am halfway across
Wendy Cope
Avenue Q (bl a)
Käkade kinamat och gossipade massa. Rundade av det hela med glass och milkshake på donken.
Strosade mest omkring efter det tillls jag kom på att vi skulle vara intellektuella och kulturella. Sagt och gjort - vi gick till National Portrait Gallery. För att 30 min senare bli utkörda för att de skulle stänga. Så gick det med den kulturella satsningen.
Men dte gjorde inte så mycket för vi skulle på en show. Mich och Linds hade fått gratis biljetter från sitt jobb för att se Avenue Q. Så vi bokade en restplats åt mig för £12,50. Asbilligt! Och helt klart värt pengarna. Jävlar va jag skrattade. Komiskt, träffsäkert men ändå med ett djup som berör. Skulle lätt gå tillbaks imorn igen!
Nu ska jag dra på en film och sen sova tror jag. Eller kanske skriva ett till blogginlägg
the 21st birthday
såhär såg det ut i tisdags
We're gonna party like it's my birthdy (the preview version)
I alkoholen vi simma och nu ska jag sluta rimma.
Jag har urgulliga kompisar! Som gillar att spöka ut mig. Att fylla år I england is a big thing. Och det tog de efter.
Jag vqar lite sen till min förbestämda mötesplats. När jag väl kommer dit hoppar det fram ett gäng galnigar med tutor och massa grejer. Innan jag visste ordet av så hade jag på mig partyhatt, hulla hulla band, en rosett, ett "fröken sverige" band att ha runt axeln. Eftersom alla vet att "less is more" inte existerar så fick jag även ha på mig ett par solisar i modellen XXXXXL. Nicole Richie, släng dig i väggen - mina solisar är större.
Sen skulle vi gå till Mahiki. Tog ett tag men vi hittade dit - för att få höra att vi inte kommer in med våra utstyrslar. Nej tack sa vi och gick till Tiger Tiger istället. Efter Jugs med cocktails och mat shakade vi som fan. Några killar kom t o m fram till mig, Elin och Mimmi och sa "Oh, this is where the party is". Så var det.
On Anon news
Jag lyckas visst driva med och låta så övertygande att han på allvar todde att jag tyckte han såg sexig ut. Adrian skiner iaf upp som en sol och ser asglad ut. Sen skuttar han iväg, Scott kommer ut från kontoret, tittar på mig och sen börjar vi båda asgarva! Jag ska försöka få tag i bilden tills imorn!
På jobbet har det förövrigt vart roligt idag. Jag och Vickan har jobbat i samma bar. Vi har dansat och haft roligt och serverat en och annan drink. Vickan har förövrigt även en beundrare. Han ser ut som en skelögd gammelsmurf på crack. Säkert helt harmlös, eventuellt med en antydan till förtjusning för yngre flickor (typ vickan).
Annars har jag gjort en häxblandning idag till en kund som faktiskt efterfrågade det. Det gjorde ont i mitt bartenderhjärta att mixa alla dessa alkoholer i ett glas. Tänk er "Circle of Death" fast frivillgt. Nåväl Tequila, Goldschlager, Midori, Aarchers, Black Aftershock och Chambord åktener i glaset. Jag kände kreativiteten flöda och toppade upp kreationen med lite Becks. Drinken kallar jag "Highway to Hell".
Den stackarn som drack upp dte får nog besök av bakfyllemannen imorn.
Sjukt bra dag
Sen drog jag in till Holborn för att träffa Michelle. Michelle är för övrigt världens bästa skulle jag tro. En av de bästa iaf. Vi drog till en turkisk restaurang och åt romantisk middag! hahah. och vi behövde inte ens betala för brödet!
Det enda vi snackade om var typ Greece, Greece och Greece. För vi ska åka till Grekland och jag ska snart boka min flygbiljett. Det är något som vi hissar!
Efter middagen drog vi till Leicester Sq och köte glass. Det borde jag förövrigt ha fotograferat. Sen drog vi på bio. Jag satte förövrigt i mig en hel balja popcorn själv. Som kronan på verket liksom. Filmen vi såg var riktigt bra iaf; "Vicky Christina Barcelona" hette den. Den gick ju för ett tag sne kanske ni tänker nu, och jaa, mycket riktigt dte gjorde den. Men vi gick på en sån där bra lågpris bio som visar filmer som precis lämnat de stora salongerna! Billigt och bra när man vill spara pengar! (för att till exempel åka till Greece)
Efter detta var jag alldeles skuttig och på sinnessjukt bra humör så jag hoppade på bussen mot Angel i hopp om att dte var lite action på Chapel bar. Det var det inte riktig. Efter att desperat ha försökt liva upp de andra tre gav jag upp och åkte hem.
Nu väntar 5 dagar med jobb. Av dessa är 2 dagar dubbelpass. Men vad gör väl det när jag ska spara pengar och åka till Greece.
Wooop woooop
The good days are rolling
Idag är en bra dag! Jag har varit vaken ca 1 timme men jag känner redan de positiva vibbarna flöda.
I söndags var också en bra dag! Jobbade uppe i Loft (som för er oinsatta är On Anon's mest busy bar). Dricksen ramade in och jag hade rent utsagt askul.
Efter deap cleaningen stannade några av oss kvar för att enjoy some alcoholic beverages. Vi firade PJ's födelsedag, James försökte supa ner PJ (det gjorde Pj bra själv!) och Daniel och Martin försökte klura ut ett sätt att få av mig klänningen. Mycket givande kväll! Tills.....James får för sig att free poura sambucca rakt i munnen på mig. Oh, han är charmig han.
Vid sjusnåret bestämmer James att det nog kan vara en bra idé att bryta upp festandet. Vilket det med all säkerhet var för vid det här laget var PJ snorfull! Ramlade omring som en trasdocka, sluddrade och skämde ut sig sådär lagom inne på donken. Det ända jag gjorde i en konstant halvtimme var att be folk om ursäkt! hahaha
Vid åtta så drog jag och Olga hem till henne, provade kläder och sov.
Igår provjobbade jag förövrigt i en cool bar på brick lane:) Sen vart det i illfart hem till Ellen ör en snabb tillfixning innan vi drog till Tiger Tiger. Var rätt lamt där så jag drog hem och sov vid 01.
Dagen ska spenderas med Michelle. Walkabout är ett hett tips.
That's hard core
Idag är det söndag och bank holiday. Det betyder att många places är stängda. Dock inte On Anon. Vi firar istället med att förlänga öppetiden med två timmar! Den som hajjar logiken i detta vänligen droppa en kommentar eller två! Tack!
Igår fick jag även syn på nästa veckas schema - kort och gott innebär dte att jag jobbar från igår till och med nästa söndag.
Kommentaren på detta blir: "Askungen, askungen, ASKUUUNGEEEN"!
"Stackars askungen, hon går nog inte på bal. De fixar de nog med jobb, jobb å jobb":
Hahahahaha
Nån som mvill festa på måndag kväll efter 22 kan ju droppa en line med!
Halsfluss??
Vickan är på jobbet och mamma befinner sig i ett annat land.
Så jag rår om mig själv bäst jag kan. Tittar t ex på gamla snuttar från Astrid Lindgren filmer.
Karlsson på taket är ball han:)
Lillebror: Du kan väl inte bara ta den största bullen så där!
Karlsson: Vilken skulle du ha tagit om du hade valt först då?
Lillebror: Den lilla såklart!
Karlsson: Ja, nu fick du ju den lilla. Vad gnäller du för?
Jag skrattar så att halsen gör ännu ondare. Karlsson ¨på taket är inte gjort för barn för de fattar inte ironi. Det är barnprogram gjort för sådana sm jag och jag gillar't:)
Imorn väntar ett 13 timmarspass och jag måste jobba oavsett hur jag mår. Så nu jävlar blir dte sova och hoppas på att fotbollen i halsen förminskas till en golfboll.
Ciao
15 timmar och 47 minuter senare
Annars håller jag på att få lite damp på mig själv. För första gången under ca 6½ månaderna jag jobbt på On Anon ringde jag och sjukanmälde mig. Sånt ger mig alltid spunk. Jag tycker inte om att behöva "let people down". Men å andra sidan, när fan har dte företaget ställt upp för mig. Egentligen vet jag ine hur sjuk jag är - jag är bara sjukt trött. Sjukt trött på jobbet misstänker jag. Det kan gå dagar när jag verkligen känner för att säga upp mig på studs. Få kränga av mig "horlinnet" vi tvingas jobba i och slippa servera allt i plastglas efter klockan 21 - det är ENBART jävligt pinsamt. Men sen kommer dte någon dag när jag faktiskt har skitkul, får bra dricks och känner mig uppskattad.
Egentligen är On Anon nog för ytligt för mig. Men vet inte riktigt vem som snackar vad om vem och med vem. Egentlien vll jag jobba på ett finare ställe med riktiga coctails. Där folk antälls för att de är bra i baren, inte för att de ser snygga ut bakom baren. Fast egentligen är det nog jag som är ytlig; On Anon är inte creddigt nog för mig. På nått vänster anser jag mig själv "för cool" för att jobba i west ends turistklubbar. Det änns för oäkta. Jag är för ytlig för det ytliga, jag vill ha lite djup och credd på det hela.
Så nu har jag ringt Vince. Min gamla bartender lärare - han skulle ringa mig tillbaks sa han:) Det lät positivt tycker jag.
Nää för att lätta upp stämningen lite nu kommer en bild från när Emelie var här.
Dagens låttips till bilden blir
"I just don't know what to do with myself" - White Straps
So Long
Hypokondria i sin finaste form
Jag mår som en urvriden trasa idag. Känner mig helt orkeslös. Kan vara feber tror jag. Eller ännu värre kanske, Sininfluensa. Det var ju faktiskt ett spansktalande par och käkade på jobbet i tisdags. Ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag på att de var från Mexico. Tänk om jag har blivit nersmittad med mexikanske mördarbasciller?
Med min alkohol intoxicatade kropp som säkert har ett jävla cravings efter alla möjliga näringsämnen så känns jag som ett utmärkt offer att smitta ner. Mitt imunförsvar måste ju vara kört i botten. Hostade han inte lite på mig med? Joo, vid närmare eftertanke gjorde han nog det. Någon vill mig ont.
Det är säkert nån på jobbet som fått nys om att jag skulle på provjobb ikväll. Jaa, det är On Anon förbannelsen. Kan inte de behålla mig ska ingen annan få mig heller. Det här är alltså straffet för att jag sökt annat jobb. De tänker mörda mig med svininfluenseviruset. Ungefär som Ryssarna gjorde med nån gammal Sovjet spion. Jag vet för mycket och nu måste jag dö. Så de anställde en hostande mexikansk mördarmaskin.
Så måste det ju vara.
Men, så lätt tar man inte död på mig så för att fighta tillbaks så har jag precis krängt i mig två vitlöksbaguetter. Vitlök ska vara bra mot basciller. Det vet jag.
Hur som helst, nu ligger jag här med dödsångest och som om dte inte skulle vara nog så stinker jag som ett helt vitöksplantage.
Imorn ska jag hosta på Kevins mat - utifall att...
